Venedig

Sommaren i Venedig dröjer sig kvar den sista veckan i september. Kastanjerna runt Garibaldis bronslejon har visserligen börjat tappa de första bladen, men vattnet i lagunen är fortfarande tjugo grader varmt. Havet sträcker sig gröngrumligt ut mot Lido, ett smalt revben vid horisonten.

Den vanliga lilla gruppen turister på båten ut till Torchello spanar ivrigt mot landningsbryggan. Grönsaksodlingarna ligger stilla och öde, vita hägrar lyfter över kärret och caféet vid Santa Maria är stängt. Jag sätter mig i skuggan av den gamla basilikan för att äta min lunch och blir tillrättavisad av en kyrkoman, äta lunch utanför kyrkan, det går inte an! Många onda saker har gjorts i kyrkans namn, men att smula med brödet och tomaterna utanför basilikans murar är tydligen värre, rentav en hädelse. Lydigt flyttar jag mig till en annan plats, nära stenen som kallas Attilas tron. Den gamla hedningen är inte så nogräknad. Målar en stund, och söker skugga från ett olivträd. Går sedan in i kyrkan och ser den yttersta domen i guldmosaik, ett mästerverk från 1100-talet. Där ringlar ormar genom förtappade dödskallar och de onda som brinner i helvetet ser märkligt oberörda ut, några ser rentav ut att ha det bra. Ville de komma till helvetet? I en annan detalj av mosaiken sitter rättvisan i skepnad av en kvinna på en leopard med fiskstjärt. Hon har ett horn i ena handen och en lejonfisk som slukar en man i den andra. Runt om henne i vattnet simmar underliga fiskar som har människohänder utstickande genom gapen. Änglar blåser i basuner och lejon, elefanter och björnar tågar sida vid sida med gripar och svarta fåglar.

Dagen är fortfarande ny när vi kommer alla 65 till Biennalens grindar. Väl igenom dem sprids vi snabbt ut på grusgångarna mellan paviljongerna. Schweiziskan Silvia Bächli arbetar med tusch och pensel, stora och små laveringar hänger om vartannat på väggarna och ligger utsträckta på låga bord, inte olikt bevismaterialet i en mordutredning eller kartor över militära manövrar. Bächlis bilder är baserade på Inger Christensens långa tätskrivna dikt ”det”. Ingen av oss har läst dikten, så vi associerar fritt utifrån hennes tuschteckningar. I ryska paviljongen har Pavel Pepperstein gjort en vacker hängning av sina smått galna framtidsutopier. Fjärran klimatutsläpp och smältande isar grips man av optimismen och tokigheterna i hans visioner om hur framtiden kommer att te sig. Fysikerna Stephen Hawkings svarta hål och Malevich svarta kvadrat. Marx och Kristus samsas med stjärnor och planeter och framtida gyllene städer. De små akvarellerna lyser som smycken och figurerna är tecknade med spetsig stålpenna.

En annan vass konstnär på Biennalen är Natalie Djurberg. I ett källardunkelt rum visar hon tre separata leranimationer omgivna av groteskt slingrande växtlighet, blommor skulpterade i ett glasfiberliknandematerial. Allt är hållet i smultna, höstlika färger, som döda löv och koraller. När vi sett filmen diskuterar vi den tillsammans i en liten grupp. I filmen ser man manliga övergrepp på kvinnor främst från några otäcka biskopar som utövar sin övermakt. Det påminner om Pasolinis angrepp på kyrkan, förtrycket bakom fromheten. Någon tycker hon är modig som visar en sådan film just i Italien. Filmen känns medeltida i sina groteska överdrifter, och påminner om en dans macabre från 1400-talet, där döden hånleende dansar runt med de levande, men det feministiska budskapet gör den helt samtida på samma gång.

Åsa Pröjts