Parafrasredovsining

Under studieresan till Venedig får eleverna en uppgift att välja ut ett konstverk för att göra en parafras.En parafras är en omskrivning, omdiktning eller bearbetning av en text, bild eller målning i ett konstverk.(Wikipedia).

Efter två veckors arbete visas resultatet i en öppen redovisning på skolan, där vänner och andra intresserade får komma och titta. Flera av eleverna, bl.a. Ylva Söderström och Beatrice Hjalmarsson har valt målningar av Bellini och Tizian från Accademian eller från någon av de venetianska kyrkorna, där den religiösa symboliken och noggranna bildbyggnaden är tacksam att arbeta med.

Cathrine Hagman utgår från en anonym mästare från Riminiskolan på 1300-talet i sin stora målning, där Kristus offer och nedtagande från korset bytts ut mot en fotomodell som kläs på av sin stab. Gruppen runt fotomodellen påminner om den sörjande Maria och hennes följeslagare.

Artiom Toma gör tre monumentala bilder, kraftfullt uppstrukna i tusch och vit färg på brunt spännpapper, där människans ansikte och händer är det centrala. Utgångspunkten för honom har varit en serie målningar av Adel el Siwi från den egyptiska paviljongen på Venedigbiennalen.

Cilla Berg visar förvanskade och bearbetade gipsavgjutningar av små vardagsföremål som hon hittat på secondhandmarknader. Hon berättar själv att Rachel Whitereads avgjutningar av tomrummet under stolar var inspirationskällan.

I skolans entré ruvar Anna Johanssons stora, svarta skulptur. Anna har använt formskum och lackfärg för att bygga upp den spindelliknande skulpturen som är en parafras på Huang Yong Pings skulptur Buddhas hand från Arsenalen i Venedig.



Studieresa/Venedig

Kan 65 personer åka buss från Göteborg till Venedig och fortfarande vara sugna på att gemensamt se VenedigBiennalen efter nästan två dygns resande? Svaret JA, JA, JA!

Lördagen 26/9 kl 6.30 möttes vi på Linnéplatsen för att starta den långa färden mot vårt givna mål, Venedig. Resan tog knappt två dagar och första natten bodde vi i Rothenburg, en liten stad i södra Tyskland, en plats tagen direkt från en sagobok. Innan vi lämnade Rothenburg på söndag morgon hade samtliga elever och lärare promenerat runt i den lilla nyvakna staden som är känd för sitt julpynt, pittoreska byggnader och inte att förglömma bakverket schneeballen (en stor rund bolliknande kaka som i smaken påminner om våra klenäter). Söndagens resa gick över alperna och landskapet var otroligt vackert. Vi stannade på ett fantastiskt lunchställe uppe i bergen där vi tog vårt årliga skolfoto. Platsen var bättre än maten som trots allt var helt okej.

Vi anlände till Venedig på söndag kväll vid halvtiotiden. Hungriga och lite trötta checkade vi in på de tre hotellen som skolan hade bokat, Hotel Dolomiti, Hotel Caprera och Hotel Florida. Snabbt bar det i väg ut för att hinna med en sista beställning innan restaurangerna stängde. Så underbart att äntligen vara på plats. Venedig har alltid varit ett av mina favoritställen trots alla turister. En stad perfekt att promenera runt i med alla kanaler med dess speciella lukt och fuktighet som är ett signum för Venedig. Det finns så mycket att se. Hur skulle tiden räcka till? Svaret vet jag egentligen. Tiden räcker inte till och det är därför jag alltid vill tillbaka.

Kortfattat var veckans schema:

Måndag 28/9

Strålande sol och sommar. Första dagen var vikt som en ”fri dag” d v s man hade chansen att ta sig runt på egen hand i Venedig för att lära känna staden en smula. Lärarna hade naturligtvis massor av förslag till de som inte kände till staden sedan tidigare. Ett av många tips var naturligtvis att besöka Piazza San Marco, stadens hjärta där det stora Dogepalatset ligger. Ett annat förslag var att besöka någon av Venedigs alla kyrkor eller någon *scuola med dess utsökta äldre måleri, skulpturer och naturligtvis arkitekturen i sig själv. Framåt kvällen samlades hela skolan på Lidos strand för bad och en gemensam picknick.

Tisdag 29/9

Vi samlades klockan tio på hållplatsen Giardino för att gemensamt besöka Biennalen. Det fanns så mycket spännande att se och det tog i stort sett hela dagen i anspråk. Efter en intensiv dag på Biennalområdet åkte några vidare till andra utställningar som också var en del av Biennalen. En annan grupp besökte några en gammal *scuola.

Onsdag 30/9

Dagens programpunkt var Arsenalen, även detta en del av Biennalen vars utställning var inrymd i de enorma repslagarhallarna i det gamla varvsområdet. Det blir ännu en fullmatad dag med mycket konst. Efter Arsenalen fortsätter många av oss att se på mer konst runt om i staden.

Torsdag 1/10

Utställningen ”Mapping the studio” på Punta della Dogana är en del av konstsamlaren Francois Pinaults stora samling av samtidskonst och detta var dagens mål. Samlingen visas i ett nyrenoverat gammalt tullhus nära Santa Maria della Salute som är en fantastisk gammal barockkyrka som man verkligen bör se. Därefter kunde man fortsätta att titta på hans enorma konstsamling på Palazzo Grassi.

Fredag 2/10

Sista dagen i Venedig. Samling utanför Accademias entré kl. 10.15. Ett hus fyllt av det venetianska måleriet från fem århundraden, från medeltid till rokoko. Här finns verk av Carpaccio, de tre Bellini, Giorgione, Tizian, Tiepolo, Tintoretto och många andra. Nära Accademia ligger Palazzo Venier dei Leoni som innehåller Peggy Guggenheims fina samling med konst från 1900-talet, en pärla som är väl värd ett besök.

Lördag 3/10

Dags att lämna kanalernas stad för en lång resa hem mot Göteborg. Bussen lämnade Venedig strax efter nio på morgonen och på kvällen var vi åter i Rothenburg där vi tillbringade natten.

Söndag 4/10

Klockan åtta på morgonen rullade bussen vidare mot Göteborg. Sent på kvällen efter en lång bussresa och två korta färjeturer var vi åter hemma i Göteborg. Alla var nöjda med resan som hade gått väldigt bra, dessutom hade vi fint väder i stort sett hela resan. Jag ser verkligen redan nu fram mot kommande Venedigbiennal. Jag kan inte få nog av denna plats. Vi var alla fullproppade med olika intryck som vi ska arbeta med på skolan de två kommande veckorna, ett parafrasprojekt som avslutas med en öppen redovisning fredag 16/10 kl 14-16. Ni är varmt välkomna att delta i redovisningen.

Hälsningar från Anna Persson, skolchef på Dômen Konstskola

*(it. “skola”) var ursprungligen en sammanslutning av medlemmar ur samma befolknings- eller yrkesgrupp. Företeelsen har sina rötter i de medeltida brödraskapen för botgörare och flagellanter. Under 1600- och 1700-talet förfogade de olika Scuole i Venedig, som var och en hade sitt eget skyddshelgon, över egna församlingsrum och ägnade sig företrädesvis åt social hjälpverksamhet, till exempel sjuk- och fattigvård. (Wikipedia)

Venedig

Sommaren i Venedig dröjer sig kvar den sista veckan i september. Kastanjerna runt Garibaldis bronslejon har visserligen börjat tappa de första bladen, men vattnet i lagunen är fortfarande tjugo grader varmt. Havet sträcker sig gröngrumligt ut mot Lido, ett smalt revben vid horisonten.

Den vanliga lilla gruppen turister på båten ut till Torchello spanar ivrigt mot landningsbryggan. Grönsaksodlingarna ligger stilla och öde, vita hägrar lyfter över kärret och caféet vid Santa Maria är stängt. Jag sätter mig i skuggan av den gamla basilikan för att äta min lunch och blir tillrättavisad av en kyrkoman, äta lunch utanför kyrkan, det går inte an! Många onda saker har gjorts i kyrkans namn, men att smula med brödet och tomaterna utanför basilikans murar är tydligen värre, rentav en hädelse. Lydigt flyttar jag mig till en annan plats, nära stenen som kallas Attilas tron. Den gamla hedningen är inte så nogräknad. Målar en stund, och söker skugga från ett olivträd. Går sedan in i kyrkan och ser den yttersta domen i guldmosaik, ett mästerverk från 1100-talet. Där ringlar ormar genom förtappade dödskallar och de onda som brinner i helvetet ser märkligt oberörda ut, några ser rentav ut att ha det bra. Ville de komma till helvetet? I en annan detalj av mosaiken sitter rättvisan i skepnad av en kvinna på en leopard med fiskstjärt. Hon har ett horn i ena handen och en lejonfisk som slukar en man i den andra. Runt om henne i vattnet simmar underliga fiskar som har människohänder utstickande genom gapen. Änglar blåser i basuner och lejon, elefanter och björnar tågar sida vid sida med gripar och svarta fåglar.

Dagen är fortfarande ny när vi kommer alla 65 till Biennalens grindar. Väl igenom dem sprids vi snabbt ut på grusgångarna mellan paviljongerna. Schweiziskan Silvia Bächli arbetar med tusch och pensel, stora och små laveringar hänger om vartannat på väggarna och ligger utsträckta på låga bord, inte olikt bevismaterialet i en mordutredning eller kartor över militära manövrar. Bächlis bilder är baserade på Inger Christensens långa tätskrivna dikt ”det”. Ingen av oss har läst dikten, så vi associerar fritt utifrån hennes tuschteckningar. I ryska paviljongen har Pavel Pepperstein gjort en vacker hängning av sina smått galna framtidsutopier. Fjärran klimatutsläpp och smältande isar grips man av optimismen och tokigheterna i hans visioner om hur framtiden kommer att te sig. Fysikerna Stephen Hawkings svarta hål och Malevich svarta kvadrat. Marx och Kristus samsas med stjärnor och planeter och framtida gyllene städer. De små akvarellerna lyser som smycken och figurerna är tecknade med spetsig stålpenna.

En annan vass konstnär på Biennalen är Natalie Djurberg. I ett källardunkelt rum visar hon tre separata leranimationer omgivna av groteskt slingrande växtlighet, blommor skulpterade i ett glasfiberliknandematerial. Allt är hållet i smultna, höstlika färger, som döda löv och koraller. När vi sett filmen diskuterar vi den tillsammans i en liten grupp. I filmen ser man manliga övergrepp på kvinnor främst från några otäcka biskopar som utövar sin övermakt. Det påminner om Pasolinis angrepp på kyrkan, förtrycket bakom fromheten. Någon tycker hon är modig som visar en sådan film just i Italien. Filmen känns medeltida i sina groteska överdrifter, och påminner om en dans macabre från 1400-talet, där döden hånleende dansar runt med de levande, men det feministiska budskapet gör den helt samtida på samma gång.

Åsa Pröjts